Alltid Himmelsblå

Trots att jag tror att klubbledningens hänvisande till historien till största delen är tomt prat (det finns, som vi sett, mycket som pekar på det), anser jag att historieargumentet i sig är viktigt att ta upp. Det är även det enda seriösa argument som hittills har framförts av de som är för de vita tröjorna. Därför vill jag ägna det extra utrymme genom ett eget inlägg.

Vi mest engagerade och aktiva supportrar om några håller vår historia väldigt högt och anspelar på den i de sånger vi skriver, i de flaggor vi målar, i de tifon vi arrangerar med mera, med mera. Därför tycker vi att det är utmärkt att Gefle IF - Sveriges äldsta flersektionsförening - vill lyfta fram sin långa, anrika historia. Och därför har vi också presenterat flera konkreta förslag på hur denna historia kan framhävas och synliggöras, utan att vi behöver ändra färg på vår hemmatröja. Vi har föreslagit att ha den vita tröjan som bortatröja istället för till exempel den vinröda eller den mörkblå/svarta. Vi har föreslagit att laget i en jubileumsmatch under säsongen kan spela i vita tröjor. Varför inte en "jippo"-jubileumsmatch med gamla GIF-lirare också? Varför inte arrangera en utställning på kansliet där sekelskiftet 18-1900, våra stora glansdagar, kan stå i centrum? Varför inte en gång för alla försöka dra fram von Rosens pokal ur Länsmuseets gömmor? Vi sitter på en hel uppsjö förslag som vi är beredda att dela med oss av till klubbledningen. Jag är också fullständigt övertygad om att många av oss är beredda att ge GIF ett handtag om det skulle behövas. Dock finns det ett litet, litet problem här. Klubben vill inte ha vår hjälp. Uppenbarligen bryr man sig inte ens om vår åsikt.

Där står vi i dag. Och det gör att laget hamnar i kläm, tyvärr.

Om nu GIF-ledningen (och marknadsavdelningen som kom med förslaget) hade brytt sig så mycket om historien som man påstår sig göra, då hade man väl åtminstone bemödat sig att ta reda på hur dressen såg ut innan man skickade iväg beställningen? Jag vill hävda att det finns andra bakomliggande, och tungt vägande, anledningar till det här tröjbytet. Anledningar som är allt annat än historiska. Anledningar som vi nämnt från dag ett, men som den "vita sidan" inte en endaste gång har bemött. Anledningar som bara kan stavas pengar.

För allvarligt talat, man behöver inte precis vara någon Janne Josefsson för att ana ugglor i mossen här. Och bryr man sig mer om Gefle IF än bara den sportsliga biten, då är man också naturligt ifrågasättande till en sådan här minst sagt kontroversiell förändring som kommer likt en blixt från klarblå himmel. Vi kunde inte ens i vår vildaste fantasi tänka oss att vi skulle bli bestulna på våra himmelsblåa tröjor. Att möjligheten ens fanns att klubba ett sådant beslut har lett till oro för vad som kan komma härnäst. Klubbemblemet? Namnet? Den moderna fotbollens fula tryne är hemskt att skåda.

Först var det hur enkelt som helst att bara byta tröjfärg, sedan var det lika enkelt att ändra i dressen igen när man märkte att det blivit fel. Det bevisar onekligen att man inte ser på klubbfärgen som någon stor sak. Vi vill nu ha tillbaka våra tröjor som vi känner igen dem, och sedan vill vi ha ett slut på den här typen av förändringar.

Historien är alltså viktig, men den är inte allt. Än viktigare är känslan av samhörighet, tillhörighet och identifikation, och den kan inte få styras eller kontrolleras av historien. Inte heller kan den få styras eller kontrolleras av en klubbledning, ett fotbollförbund eller en regering. Ett exempel är Dinamo Zagreb. Klubben HŠK Građanski Zagreb bildades 1911 medan Kroatien var en del av Österrike-Ungern. Man spelade först i orangea tröjor, senare fram till 1918 i blågulrandiga och efter första världskriget i en helblå dress. Efter andra världskriget förbjöds fotbollsklubbarna i Zagreb och nya statliga klubbar bildades av kommunistregimen. Građanski blev Dinamo Zagreb. De flesta spelarna var desamma, man spelade på samma arena och hade samma blå matchtröjor. Med det rödvitrutiga märket och de blå tröjorna kom Dinamo att symbolisera kroaternas hopp om självständighet. 1991 förklarade sig Kroatien självständigt och det följdes av att Dinamo bytte namn två gånger, först till HAŠK-Građanski 1992 och under sju år, mellan 1993 och 2000, hette klubben NK Croatia Zagreb. Tanken, som sades vara regeringens, var att det kommunistiskt klingande Dinamo skulle ersättas av ett namn som betonade Kroatiens suveränitet. Men trots att det var självständighet som supportrarna alltid hade velat ha, och trots att många av dem dog i självständighetskriget under 90-talet, accepterades aldrig det nya namnet. Den stora supportergruppen Bad Blue Boys (BBB) bojkottade massor av matcher och när de ändå valde att dyka upp rådde inga tvivel om varför:

Nu säger kanske ni att det är svårt att jämföra med ett land som har en så brokig och konflikfylld historia, och med en klubb som starkt färgats av det rådande samhälleliga och politiska klimatet. Det är helt riktigt. Men principen är densamma och blir faktiskt väldigt tydlig genom exemplet ovan. Det var inte begynnelsens Građanski i sina orangea tröjor (används idag som bortaställ - som sagt borde vi enligt mig också använda vitt på bortaplan) eller det nya NK Croata Zagreb som supportrarna förknippade sig med. Det kunde varken klubbstyrelsen, landets regering eller de föresatser man hade - att sopa bort kommunismens spår - ändra på. Man såg sig som Dinamo Zagreb, och till slut ändrades namnet också tillbaka. Efter nästan ett decennium. 

Med det sagt kommer vi naturligtvis inte sluta protestera. Vi håller på så länge som det krävs. Snarare är det väl då den "vita sidan" som nu, när de fått som de vill, äntligen kan ta och trappa ner på den strid som man stenhårt och oavbrutet har fört i 32 långa år?

//Larsson