Dags att säga stopp!
Det är helt klart något charmigt med matcherna så här sent på hösten, det har jag alltid tyckt. När man som nu inte heller behöver oroa sig för degradering kan man istället lägga all kraft på att njuta när ett förvånansvärt energiskt hemmagäng ordnar 2-1 (vilket var i underkant, matchen borde ha stängts före reduceringen) mot Trelleborg. Drygt 2000 personer infann sig på Strömvallens läktare i söndags och det är nog ganska lätt att konstatera att det är ungefär dessa människor som kommer till Strömvallen oavsett motstånd, oavsett väder, oavsett tabelläge, oavsett serie. De allra trognaste med andra ord. Jag tror också att många av dessa, och jag vet att alla som jag själv känner, hyser liknande känslor när det kommer till en meningslös match mot Trelleborg i slutet av oktober då ett stort grått molntäcke brett ut sig över Gävlebukten. Man vet, på ett vis underförstått, att alla som kommer till arenan är där av samma anledning. Den anledningen kan utläsas i två ord - Gefle Idrottsförening. Det är ingen som har kommit i brist på hockey, det är ingen som har kommit för att imponeras av Hammarbys stora klack, det är ingen som har kommit för att sola, det är ingen som har kommit för att... spelar det här någon roll egentligen? Det är väl bara bra om det kommer mer folk?
Ur ekonomisk synvinkel är det givetvis bra för GIF att pressa så mycket intäkter som möjligt ur varenda hemmamatch. Ur underhållningssynpunkt är det nog ingen som inte tycker att det är festligare och mer känsloladdat att möta någon av de stora klubbarna från Stockholm än Halmstad eller Häcken. Men det kommer andra dagar, det kommer en dag då vi inte längre är ett mittenlag i Allsvenskan, och det är då GIF måste vända sig till de cirka 2000 som dyker upp mot Trelleborg hemma i oktober och säga ”tack för att ni finns”. Jag tror att det som förenar många av oss trogna supportrar inte bara är ett brinnande intresse för laget, utan också allt runt omkring. Att vi känner igen oss och att vi fortfarande kan känna en slags närhet till laget. Att komma in på arenan och känna oss som hemma. Att få njuta som vanligt av matcher utan betydelse i slutet av oktober då löven ligger klistrade mot marken, då det doftar extra starkt av kaffe och korv och då humorfaktorn, när resultatet inte är lika viktigt, alltid är lite högre bland vännerna på läktaren.
Vi sätter ett värde i allt detta. Vi sätter ett högt, högt värde i det. Det är rentav en ovärderlig del av våra liv. För många är Trelleborg hemma i oktober ett sätt att komma bort från vardagens slit och släp, problem med jobb och skola, familj och relationer eller vad det än må vara. Ett sätt att andas ut och samla kraft i det stora gemensamma intresset: Gefle Idrottsförening. Det är vad som spelar roll för den trogna kärnan besökare på Strömvallen och, omvänt, vad som - i alla fall också borde - spela roll för GIF. Utan sina mest trogna supportrar är man nämligen ingenting.
Utan att överdriva står vi nu inför ett stort hot och det är lite därför jag skriver dessa rader. Hotet kommer från två håll, dels från den kommersialism som enligt engelsk modell sveper in över den svenska fotbollen i oroande snabb takt, dels från några få personer i vår egen styrelse som verkar vara helt blinda för våra känslor och kallar det som för oss är kultur, kärlek och tradition för ”ett varumärke”.
Vi som står bakom Alltid himmelsblå-kampanjen nådde en punkt där vi fick svårt att trycka på mer än vi redan gjort och därför har det varit ganska tyst från oss på senare tid, såväl vad gäller protestaktioner som vad gäller textmaterial här på bloggen. I och med säsongsavslutningen inleds dock arbetet inför årsmötet. Vi ska då göra allt som står i vår makt för att ta tillbaka en viktig del av det som gått förlorat i försöket att omvandla vår klubb till ett varumärke - vår vackra tröjfärg.
Men det stannar inte där. Under den senaste tiden har det blivit alltmer tydligt att någonting är ruttet på kansliet. Man försöker göra något helt annat av det som vi älskar och alltid har älskat. Inför den sista omgången mot ÖIS går man exempelvis ut på hemsidan med reklam för diverse jippoaktiviteter som ska locka barnfamiljer till matchen och, får man anta, också är menade att smickra sponsorer. Vad det handlar om är inte någon enstaka grej vid sidan av, att döma av reklamen är det ett enda stort spektakel som planeras:
"*) Alla biljetter kostar endast 50 kronor (dock ej på sektionerna A-D)
*) 250 Kg Kärlek spelar live mellan 14.00 - 14.45
*) Tävling - vinn din egen kock & råvaror till ett värde av 10.000 kr!
*) Santa Maria erbjuder billig, god mat i tältbyn. Provsmaka deras tex-mex eller nudlar för endast 30 kronor.
*) Ansiktsmålning för barn och vuxna (?)
*) Ponnyridning utanför arenan
*) Maskotar delar ut ballonger till barnen
*) Artister från Helges är på plats
*) Servering av glögg och pepparkakor från Sundins Pepparkakor
*) Trollkarlen Jakob är på plats & underhåller
*) Rea i souvenirshopen
*) Swebus kör bussar från Strömvallen till Läkerol Arena så att du hinner att se hockeyn mellan Brynäs-Färjestad också...
*) Gävletravet delar ut fribiljetter till V75 den 14/11
*) Sky Blues utser årets MVP i GIF
och givetvis en fotbollsmatch på det..."
Men det är väl inget att bry sig om? Det är väl roligt för barnen? Visst, problemet är bara att ponnyridning inte har något att göra med varken fotboll eller Gefle IF. Alla människor är varmt välkomna till Strömvallen, även barnfamiljer. Men barnen - och alla andra - bör istället för att välkomnas av maskotar, ansiktsmålare, trollkarlar och olika vinstdrivande företag välkomnas i den fina gemenskap som byggts upp i generationer av klubbens egna supportrar. Då kommer man också att bli framtidens trogna fans, de som alltid finns kvar och får klubben att gå runt även när det går tungt sportsligt. Det är ganska talande att den sista punkten lyder: ”och givetvis en fotbollsmatch på det”. Borde inte fotbollsmatchen vara det viktigaste?!
Att följa med pappa på sina första matcher och träda in i den värld som är Gefle IF är faktiskt något speciellt, nästan ceremoniellt. Vi minns många själv hur det var. Vi klippte konfetti av lokalblaskan, tillverkade flaggor av gamla lakan och sprang efter matchen in på planen för att ta autografer på klubbens e-g-n-a matchblad. På den tiden fanns det en helt annan närhet, både till laget och till känslan av att vara en del av något större. Vi stötte på nederlag, våndades och bet sönder våra nagelband. Andra gånger var vi oslagbara, livet lekte och glädjen var total. Vi har lärt oss mycket under resans gång och vi lyckades alla ta oss igenom vår uppväxt på Strömvallen jättebra utan varken trollkarlar (de fanns inte ens på planen då) eller ponnyhästar. Klart att barnen ska få leka - men på annat håll. Strömvallen är, och ska förbli, en fotbollsarena och inget nöjesfält!
I slutändan är det bara vi som föreningsmedlemmar som kan bestämma hur vi vill ha det. I slutändan är det bara vi som kan säga stopp. I slutändan är det bara vi som kan förhindra att vår kärlek blir till ett varumärke och att vårt hem blir till ett köpcentrum. Din röst kommer att väga tungt på nästa årsmöte, så om du inte redan är medlem se till att bli det redan i dag. Tillsammans ställer vi oss mot den moderna fotbollen!
Jonas Larsson
Gefle Blue Boys
Ur ekonomisk synvinkel är det givetvis bra för GIF att pressa så mycket intäkter som möjligt ur varenda hemmamatch. Ur underhållningssynpunkt är det nog ingen som inte tycker att det är festligare och mer känsloladdat att möta någon av de stora klubbarna från Stockholm än Halmstad eller Häcken. Men det kommer andra dagar, det kommer en dag då vi inte längre är ett mittenlag i Allsvenskan, och det är då GIF måste vända sig till de cirka 2000 som dyker upp mot Trelleborg hemma i oktober och säga ”tack för att ni finns”. Jag tror att det som förenar många av oss trogna supportrar inte bara är ett brinnande intresse för laget, utan också allt runt omkring. Att vi känner igen oss och att vi fortfarande kan känna en slags närhet till laget. Att komma in på arenan och känna oss som hemma. Att få njuta som vanligt av matcher utan betydelse i slutet av oktober då löven ligger klistrade mot marken, då det doftar extra starkt av kaffe och korv och då humorfaktorn, när resultatet inte är lika viktigt, alltid är lite högre bland vännerna på läktaren.
Vi sätter ett värde i allt detta. Vi sätter ett högt, högt värde i det. Det är rentav en ovärderlig del av våra liv. För många är Trelleborg hemma i oktober ett sätt att komma bort från vardagens slit och släp, problem med jobb och skola, familj och relationer eller vad det än må vara. Ett sätt att andas ut och samla kraft i det stora gemensamma intresset: Gefle Idrottsförening. Det är vad som spelar roll för den trogna kärnan besökare på Strömvallen och, omvänt, vad som - i alla fall också borde - spela roll för GIF. Utan sina mest trogna supportrar är man nämligen ingenting.
Utan att överdriva står vi nu inför ett stort hot och det är lite därför jag skriver dessa rader. Hotet kommer från två håll, dels från den kommersialism som enligt engelsk modell sveper in över den svenska fotbollen i oroande snabb takt, dels från några få personer i vår egen styrelse som verkar vara helt blinda för våra känslor och kallar det som för oss är kultur, kärlek och tradition för ”ett varumärke”.
Vi som står bakom Alltid himmelsblå-kampanjen nådde en punkt där vi fick svårt att trycka på mer än vi redan gjort och därför har det varit ganska tyst från oss på senare tid, såväl vad gäller protestaktioner som vad gäller textmaterial här på bloggen. I och med säsongsavslutningen inleds dock arbetet inför årsmötet. Vi ska då göra allt som står i vår makt för att ta tillbaka en viktig del av det som gått förlorat i försöket att omvandla vår klubb till ett varumärke - vår vackra tröjfärg.
Men det stannar inte där. Under den senaste tiden har det blivit alltmer tydligt att någonting är ruttet på kansliet. Man försöker göra något helt annat av det som vi älskar och alltid har älskat. Inför den sista omgången mot ÖIS går man exempelvis ut på hemsidan med reklam för diverse jippoaktiviteter som ska locka barnfamiljer till matchen och, får man anta, också är menade att smickra sponsorer. Vad det handlar om är inte någon enstaka grej vid sidan av, att döma av reklamen är det ett enda stort spektakel som planeras:
"*) Alla biljetter kostar endast 50 kronor (dock ej på sektionerna A-D)
*) 250 Kg Kärlek spelar live mellan 14.00 - 14.45
*) Tävling - vinn din egen kock & råvaror till ett värde av 10.000 kr!
*) Santa Maria erbjuder billig, god mat i tältbyn. Provsmaka deras tex-mex eller nudlar för endast 30 kronor.
*) Ansiktsmålning för barn och vuxna (?)
*) Ponnyridning utanför arenan
*) Maskotar delar ut ballonger till barnen
*) Artister från Helges är på plats
*) Servering av glögg och pepparkakor från Sundins Pepparkakor
*) Trollkarlen Jakob är på plats & underhåller
*) Rea i souvenirshopen
*) Swebus kör bussar från Strömvallen till Läkerol Arena så att du hinner att se hockeyn mellan Brynäs-Färjestad också...
*) Gävletravet delar ut fribiljetter till V75 den 14/11
*) Sky Blues utser årets MVP i GIF
och givetvis en fotbollsmatch på det..."
Men det är väl inget att bry sig om? Det är väl roligt för barnen? Visst, problemet är bara att ponnyridning inte har något att göra med varken fotboll eller Gefle IF. Alla människor är varmt välkomna till Strömvallen, även barnfamiljer. Men barnen - och alla andra - bör istället för att välkomnas av maskotar, ansiktsmålare, trollkarlar och olika vinstdrivande företag välkomnas i den fina gemenskap som byggts upp i generationer av klubbens egna supportrar. Då kommer man också att bli framtidens trogna fans, de som alltid finns kvar och får klubben att gå runt även när det går tungt sportsligt. Det är ganska talande att den sista punkten lyder: ”och givetvis en fotbollsmatch på det”. Borde inte fotbollsmatchen vara det viktigaste?!
Att följa med pappa på sina första matcher och träda in i den värld som är Gefle IF är faktiskt något speciellt, nästan ceremoniellt. Vi minns många själv hur det var. Vi klippte konfetti av lokalblaskan, tillverkade flaggor av gamla lakan och sprang efter matchen in på planen för att ta autografer på klubbens e-g-n-a matchblad. På den tiden fanns det en helt annan närhet, både till laget och till känslan av att vara en del av något större. Vi stötte på nederlag, våndades och bet sönder våra nagelband. Andra gånger var vi oslagbara, livet lekte och glädjen var total. Vi har lärt oss mycket under resans gång och vi lyckades alla ta oss igenom vår uppväxt på Strömvallen jättebra utan varken trollkarlar (de fanns inte ens på planen då) eller ponnyhästar. Klart att barnen ska få leka - men på annat håll. Strömvallen är, och ska förbli, en fotbollsarena och inget nöjesfält!
I slutändan är det bara vi som föreningsmedlemmar som kan bestämma hur vi vill ha det. I slutändan är det bara vi som kan säga stopp. I slutändan är det bara vi som kan förhindra att vår kärlek blir till ett varumärke och att vårt hem blir till ett köpcentrum. Din röst kommer att väga tungt på nästa årsmöte, så om du inte redan är medlem se till att bli det redan i dag. Tillsammans ställer vi oss mot den moderna fotbollen!
Jonas Larsson
Gefle Blue Boys
