Kommuniké - Gefle Blue Boys
På ett extrainkallat möte direkt efter Gefle IF FF:s årsmöte tisdagen den 16 februari beslutades att Gefle Blue Boys tillsvidare lägger sin verksamhet på is. Vi avser med denna kommuniké förklara bakgrunden till beslutet. Gruppen bildades 2006 med det huvudsakliga syftet att hängivet stötta laget i våra hjärtan, på hemma- som bortaplan, visuellt och med sång. GBB bildades av personer som varit engagerade i Sky Blues sedan deras start 2001 och som följt GIF sedan barnsben. Vi klargjorde redan från början att vi inte på något vis hade för avsikt att vara en motpart till den officiella supporterklubben. Tvärtom hoppades vi på att de två grupperna skulle kunna arbeta sida vid sida för att nå samma mål - bättre stämning under lagets matcher. Lika tydliga har vi varit med att det målet omöjligen kan nås om supportrarna inte får känna att de gör någon skillnad, om de inte kan känna sig delaktiga i klubben i stort och om dialogen med klubbledningen inte fungerar som den ska.
Väljer Sky Blues att stå kvar med mössan i hand - med ett namn och med flaggor och sånger som hänvisar till något vi blivit bestulna på - så är det upp till dem. Men vi känner inte igen den klubb som vi en gång förälskade oss i och det gäller, som här kommer att framgå, inte bara tröjfärgen. Vi accepterar inte att bli behandlade som luft. Vi accepterar inte att kortsiktiga sponsoravtal värderas högre än livslång kärlek. Vi accepterar inte att sponsorernas röst väger tyngre än de trogna supportrarnas. Och vi kan inte acceptera att en av de delar (namnet, färgen, klubbmärket) som utgör en för oss helig treenighet bara byts ut. Om det hade varit en förändring som supportrarna under många år själva förespråkat hade det varit en annan sak. Så är nu inte fallet.
Kanske har vi en syn på supporterskap som Gävle som stad ännu inte är mogen för. Vi har alltid stått upp för supportrarnas rättigheter och friheter, på ett lokalt, nationellt och globalt plan. Vi har genom vår existens utmanat uppfattningen att en supporter stödjer sin klubb bäst genom att aldrig klaga. Vi har fått höra att vi inte är riktiga supportrar när vi inte hejar fram laget förbehållslöst, oavsett vad som händer. Hur fel är inte detta? Det är vår skyldighet som supportrar att kraftfullt säga ifrån om vi tycker att något i vår klubb sköts fel. Läktaren är supporterns främsta plattform för att föra fram sina åsikter, och budskapsbanderoller - med budskap som både hyllar och kritiserar - är en fullkomligt naturlig del av supporterkulturen. Vi bryr oss alldeles för mycket om den här klubben för att bara passivt stå och titta på. Vi har aldrig sökt några konflikter i onödan. Frågan om hemmatröjans färg anser vi emellertid, i egenskap av supportrar och i egenskap av människor med känslor, vara fundamental. Det handlar om en vital del av vår själ, en del av det som är vi.
Vi har levt hela våra liv med den här klubben och färgen. Det kan inte bara viftas bort över en natt. Var man än befinner sig i världen kan man blicka uppåt, se en ljusblå himmel och känna sig som hemma. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, i vårt fall säger den himmelsblå färgen mer än miljontals ord. Som trogna supportrar har vi under alla dessa år följts åt genom framgångar och motgångar, suttit och svettats i minibussar och stått och huttrat i regn och rusk. Vi har delat sorgen, vi har delat lyckan och allt har hela tiden gått i ljusblått.
Men vårt beslut grundar sig inte enbart på färgbytet, det grundar sig även på att det blivit alltför svårt att bedriva verksamheten i en miljö där vi ständigt motarbetas. Trots att vi bara vill klubben det bästa känns det som att vi allt sedan gruppens bildande har varit ovälkomna. Vi tror inte att klubben insett vikten av att ha en röststark och växande klack. Vi tror inte att man förstått vad det har för inverkan på spelarnas prestation och hur betydelsefullt det är med bra stämning runt matcherna för att locka mer publik. Den gemenskap och familjära stämning som vi alltid har upplevt i den här klubben har stegvis suddats ut och ersatts av sponsorjippon och klatschiga marknadsfilosofier.
Vi får, det ska erkännas, ta på oss skulden att vi inte var fler på årsmötet. Totalt drygt 200 personer har genom att skriva på en protestlista och gå med i en Facebookgrupp uttryckt sin motvilja mot de vita tröjorna. Men vi har tyvärr idag en alldeles för liten kärna som är tillräckligt engagerad för att lösa medlemskap och komma på ett årsmöte. Det var, hur som helst, inte supportrarnas röst som fällde avgörandet. Bland de 66 röstberättigade medlemmarna fanns uppskattningsvis bara ett 20-tal som inte i någon mån står i relation till styrelsen. Bland dessa röstade en förkrossande majoritet för ljusblå tröjor. De övriga bestod av sponsorer (som har ett ekonomiskt intresse i de vita tröjorna), folk som är anställda av klubben, kanslipersonal och ett halvt juniorlag som enligt uppgift släpats dit av sin tränare för att rösta ner motionerna. Att dessa inte skulle ta vårt parti var ingen överraskning och sannolikt var det även något som klubbens ledning hade räknat med.
Att vi nu väljer att lägga verksamheten på is beror alltså delvis på att vi omöjligen kan acceptera att en viktig del av vår själ har gått upp i rök. Men det beror också på att vi finner det orimligt att varje år lägga ner ett stort kapital av energi, tid och pengar på att stötta klubben samtidigt som vi ignoreras, eller rentav motarbetas, av klubbledningen. Vi kommer inte få klacken att växa utan en fungerande dialog mellan klubbledning och supportrar och utan en fungerande relation mellan de organiserade supportrarna. Slutligen grundar sig beslutet även på att vi har allt svårare att känna oss hemma i vår klubb. Vår lilla lokala förening har förvandlats till en skruv i den moderna fotbollens sorgliga maskineri.
Vårt engagemang har tagit stryk, men vår kärlek kommer naturligtvis alltid att bestå. Vi kommer att leva vidare i drömmarna, i minnena, i de gemensamma förhoppningarna, i det himmelsblå Gefle IF som alltid har varit och alltid kommer att vara vårt. Som Noel Gallagher skrev en dag i Manchester, flera år innan hans City blev till ett schejkdöme:
I think you're the same as me,
we see things they'll never see.
You and I are gonna live forever.
Gefle Blue Boys
2006 - 2010
Väljer Sky Blues att stå kvar med mössan i hand - med ett namn och med flaggor och sånger som hänvisar till något vi blivit bestulna på - så är det upp till dem. Men vi känner inte igen den klubb som vi en gång förälskade oss i och det gäller, som här kommer att framgå, inte bara tröjfärgen. Vi accepterar inte att bli behandlade som luft. Vi accepterar inte att kortsiktiga sponsoravtal värderas högre än livslång kärlek. Vi accepterar inte att sponsorernas röst väger tyngre än de trogna supportrarnas. Och vi kan inte acceptera att en av de delar (namnet, färgen, klubbmärket) som utgör en för oss helig treenighet bara byts ut. Om det hade varit en förändring som supportrarna under många år själva förespråkat hade det varit en annan sak. Så är nu inte fallet.
Kanske har vi en syn på supporterskap som Gävle som stad ännu inte är mogen för. Vi har alltid stått upp för supportrarnas rättigheter och friheter, på ett lokalt, nationellt och globalt plan. Vi har genom vår existens utmanat uppfattningen att en supporter stödjer sin klubb bäst genom att aldrig klaga. Vi har fått höra att vi inte är riktiga supportrar när vi inte hejar fram laget förbehållslöst, oavsett vad som händer. Hur fel är inte detta? Det är vår skyldighet som supportrar att kraftfullt säga ifrån om vi tycker att något i vår klubb sköts fel. Läktaren är supporterns främsta plattform för att föra fram sina åsikter, och budskapsbanderoller - med budskap som både hyllar och kritiserar - är en fullkomligt naturlig del av supporterkulturen. Vi bryr oss alldeles för mycket om den här klubben för att bara passivt stå och titta på. Vi har aldrig sökt några konflikter i onödan. Frågan om hemmatröjans färg anser vi emellertid, i egenskap av supportrar och i egenskap av människor med känslor, vara fundamental. Det handlar om en vital del av vår själ, en del av det som är vi.
Vi har levt hela våra liv med den här klubben och färgen. Det kan inte bara viftas bort över en natt. Var man än befinner sig i världen kan man blicka uppåt, se en ljusblå himmel och känna sig som hemma. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, i vårt fall säger den himmelsblå färgen mer än miljontals ord. Som trogna supportrar har vi under alla dessa år följts åt genom framgångar och motgångar, suttit och svettats i minibussar och stått och huttrat i regn och rusk. Vi har delat sorgen, vi har delat lyckan och allt har hela tiden gått i ljusblått.
Men vårt beslut grundar sig inte enbart på färgbytet, det grundar sig även på att det blivit alltför svårt att bedriva verksamheten i en miljö där vi ständigt motarbetas. Trots att vi bara vill klubben det bästa känns det som att vi allt sedan gruppens bildande har varit ovälkomna. Vi tror inte att klubben insett vikten av att ha en röststark och växande klack. Vi tror inte att man förstått vad det har för inverkan på spelarnas prestation och hur betydelsefullt det är med bra stämning runt matcherna för att locka mer publik. Den gemenskap och familjära stämning som vi alltid har upplevt i den här klubben har stegvis suddats ut och ersatts av sponsorjippon och klatschiga marknadsfilosofier.
Vi får, det ska erkännas, ta på oss skulden att vi inte var fler på årsmötet. Totalt drygt 200 personer har genom att skriva på en protestlista och gå med i en Facebookgrupp uttryckt sin motvilja mot de vita tröjorna. Men vi har tyvärr idag en alldeles för liten kärna som är tillräckligt engagerad för att lösa medlemskap och komma på ett årsmöte. Det var, hur som helst, inte supportrarnas röst som fällde avgörandet. Bland de 66 röstberättigade medlemmarna fanns uppskattningsvis bara ett 20-tal som inte i någon mån står i relation till styrelsen. Bland dessa röstade en förkrossande majoritet för ljusblå tröjor. De övriga bestod av sponsorer (som har ett ekonomiskt intresse i de vita tröjorna), folk som är anställda av klubben, kanslipersonal och ett halvt juniorlag som enligt uppgift släpats dit av sin tränare för att rösta ner motionerna. Att dessa inte skulle ta vårt parti var ingen överraskning och sannolikt var det även något som klubbens ledning hade räknat med.
Att vi nu väljer att lägga verksamheten på is beror alltså delvis på att vi omöjligen kan acceptera att en viktig del av vår själ har gått upp i rök. Men det beror också på att vi finner det orimligt att varje år lägga ner ett stort kapital av energi, tid och pengar på att stötta klubben samtidigt som vi ignoreras, eller rentav motarbetas, av klubbledningen. Vi kommer inte få klacken att växa utan en fungerande dialog mellan klubbledning och supportrar och utan en fungerande relation mellan de organiserade supportrarna. Slutligen grundar sig beslutet även på att vi har allt svårare att känna oss hemma i vår klubb. Vår lilla lokala förening har förvandlats till en skruv i den moderna fotbollens sorgliga maskineri.
Vårt engagemang har tagit stryk, men vår kärlek kommer naturligtvis alltid att bestå. Vi kommer att leva vidare i drömmarna, i minnena, i de gemensamma förhoppningarna, i det himmelsblå Gefle IF som alltid har varit och alltid kommer att vara vårt. Som Noel Gallagher skrev en dag i Manchester, flera år innan hans City blev till ett schejkdöme:
I think you're the same as me,
we see things they'll never see.
You and I are gonna live forever.
Gefle Blue Boys
2006 - 2010
Kommentarer
Trackback
