Förlåt grabbar
Nyss hemkommen från en kväll på Interpool och en kall match på Strömvallen. Ett gäng kalla pilsner, trevligt sällskap och en grymt tråkig fotbollsmatch, dock en mycket fin kväll. Har nu slaskat på en skön playlist på det rätt nya streamingprogrammet Spotify, som förövrigt växt enormt i mina ögon. Nog om det, detta är ingen personlig dagbok utan en blogg som är emot Gefle IFs styrelse som består av ett gäng självgoda översittare.
En av låtarna som kom igång i mina högtalare blev She bangs the drums med det brittiska bandet Stone Roses som måste vara ett av de bästa banden som världens musikscen någonsin skådat. Den låten påminner väldigt mycket om Boråsresan i somras, som Hasse krönte med matchens enda mål på Borås Arena. Ett minne för livet där livets två av livets viktigaste beståndsdelar var inblandade, Gefle IF och mina bästa vänner.
Den resan hade allt, en klockren nedresa som gick relativt snabbt med mina bästa vänner. När vi väl kom fram så begav vi oss till Harrys som låg mittemot spelarnas hotell, när grabbarna kom ut drog den klassiska sången "Himmelsblå" igång vilket överraskade spelarna något enormt, en av grabbarna i laget har till och med sagt att det ögonblicket var säsongs ögonblick. Under matchen höll vi igång med sång i 90 minuter men inte nog med det, efter matchen stannade vi och hyllade våra Himmelsblåa hjältar länge. Det ledde till att grabbarna kom fram och tackade oss med handskakningar och Hasses kommentar till undertecknad kommer jag heller aldrig glömma; "Nu jävlar fixar vi det här tillsammans". Tack allesammans!
Just ögonblick likt dessa kommer jag aldrig att glömma, det är något jag kommer berätta för mina barn och förhoppningsvis barnbarn. Men nu har Gefles ledning bestämt att vi supportrar aldrig mer ska få uppleva sådana ögonblick, de har gått oss bakom ryggen och bara ändrat vår själ för att det ska passa sponsorerna. Jag ser tillbaka på dessa minnen med stor glädje och sitter och småler för mig själv samtidigt som jag är nära att fälla en tår. En tår som inte är en glädjetår, en väldigt symbolisk gest som står för besvikelse, sorg och ilska. Är det den sista jag fäller för mina hjältar och en del av mitt hjärta? Förhoppningsvis inte...
Om ni spelare nu läser detta så vill jag börja med att be om förlåtelse för det som komma skall. Vi vill inte att ni, våra hjältar, ska behöva lida för er inkompitenta arbetsgivare, men en bojkott är det sista lagliga vi kan använda oss av för att visa vårt missnöje och kanske kanske tända en lampa i era chefers huvuden. Vi älskar fortfarande er och klubben lika mycket som vi alltid gjort, men vi tål inte att vår kärlek sviker oss och samtidigt drar en stor spottloska i våra ansikten. Förlåt grabbar, men vad ska vi göra?
